Från någon som vill dig illa

28 November 2021

Nu är det klart. Manus är levererat till min förläggare Dorotea Bromberg, korrekturläsare och ljudboksinläsare (Maria Lyckow) är bokad.
I bokhandeln i mitten av mars. Känns både skönt och tomt.
Här kommer ett smakprov, det första kapitlet i "Från någon som vill dig illa", med alla huvudpersoner:

1973 Nässelbacken 

 Bussen burrar argsint, som ett otåligt djur som står beredd att sluka alla barn och föra dem till sin håla.

Gun-Lis håller sin mamma hårt i handen. Hon känner inte igen något av de andra barnen. De flesta verkar mycket äldre, och större. En pojke med sportjacka röker. Tre långbenta tjejer fnissar, pekar på en av killarna och viskar något när en flicka med långt mörkt hår kommer släntrande fram mot gruppen. Hon ser tuff ut i utställda jeans och en tröja som visar en bit av magen.

– Så kul, Yvonne! Att du ska vara här i år igen, säger en fräknig flicka och ger den mörkhåriga en kram. Nu ska vi visa vem som bestämmer på det här kollot!

Yvonne skrattar hest. Gun-Lis gömmer sig bakom mamma Anita. Hon jämför sin lilla papp-resväska med de större väskorna, i skinn, som flera föräldrar släpat fram till buss-odjurets gapande bagagemage.

– Det är ju bara vi, flickan och jag, säger mamma Anita till en annan mamma i vit kappa. Hon har skakat loss sin hand från Gun-Lis svettiga fingrar.

– Vi lever så intensivt tillsammans så vi behöver faktiskt komma ifrån varandra lite.

Gun-Lis tittar upp mot sin mamma och hennes blonda lockar. Mamma har legat på plasthårrullar hela natten och i morse var badrummet fyllt av hårsprejlukten som alltid får Gun-Lis att hosta.

”Behöver komma ifrån varandra”? Det är ju tvärtom. De behöver vara mer tillsammans, men det går inte eftersom mamma måste arbeta och hon har fått ett servitrisjobb, på kvällarna, och fast Gun-Lis sagt att hon faktiskt är åtta år och kan vara hemma ensam, eller att hon kan sitta i omklädningsrummet på restaurangen och rita och vänta tills mamma arbetat färdigt, så har mamma inte gett med sig. Gun-Lis måste åka, och vara borta hela sommaren. På barnkoloni.

Anita drar med sig dottern några meter bortåt trottoaren för att ge plats åt en bredaxlad men kortvuxen pappa som knuffar sin son framför sig. Pojken har ingen resväska utan en stor säck som han smäller ner på asfalten. Pappan luktar konstigt, tycker Gun-Lis.

– När du har fått låna min bästa sjömanssäck gäller det att du sköter dig, säger pappan. Jag vill inte höra talas om något bus eller några klagomål. Om vi måste komma och hämta dig, så vet du vad som väntar …

Pappan tar ett hårt tag om pojkens båda öron, böjer upp hans huvud och stirrar in i hans ögon. Han försöker låta som att han skojar, men Gun-Lis hör att det inte är roligt. Pappor försöker ofta låtsas som att de skojar fast de är arga.

– Jonny! Hör du vad jag säger? Inget bus. Skärpning!

– Det ska säkert gå bra, säger en röst bakom Gun-Lis och en ung men vuxen man med krulligt mörkt hår tränger sig fram till pappan som släpper pojkens öron.

– Jag heter Erik och ska vara en av ledarna här på barnkolonin Nässelbacken, säger mannen med håret. Jag är säker på att du − vad hette du, Jonny? − ska trivas och att vi ska komma bra överens.

Jonny nickar och pappan ger sin son en klumpig kram.

− Ja, säger pappan till ledaren, som om han behövde förklara sig. Nu vet man ju vart man har grabben. Och frugan slipper sluta jobba. I fjol vart det stökigt, och inbrott i några sommarstugor, inte för att jag tror att det var grabben … men barnavårdsnämnden vart inblandad …

Erik nickar förstående mot pappan som rufsar sin son i håret och traskar i väg längs trottoaren.

Erik vänder sig mot mamma Anita, sträcker fram en hand för att hälsa på henne och lägger den andra handen på Gun-Lis hjässa. Handen är varm och glider ner mellan råttsvansarna, mot flickans nacke.

Han håller kvar sin mjuka hand när han går ner på knä för att möta Gun-Lis blick.

– Och vad heter du?

– Gun-Lis, viskar hon.

– Vilket fint namn, säger han, och plötsligt känns allt lite bättre.