Utdrag ur Klockan 21:37

Gdansk, Polen
förra våren

I hallen i lägenheten på Halleragatan sticker Teresas stjärt ut ur gardero­ben. Den har en ny röd kjol på sig. Hon har dragit ut alla familjens skor, inklusive vinterkängorna, för att komma åt matbordets iläggsskiva som står lutad mot garderobens innervägg. En blus och en jacka rasar från sina hängare, ner på hennes upprullade hår. Hon svettas. Klimakteriet, tänker hon. Klimakteriet och stress.

Marek och Karolina försöker komma ihåg hur man ska vinkla bordet för att få benen åt rätt håll, från köket in i den trånga hallen och vidare till vardagsrummet. Och Agata har inte kommit hem än, vilket alla noterat med växande irritation. Alla ungdomar skulle vara hemma senast klockan fem, prick. Det hade Teresa bestämt. Nu är klockan kvart över.

Morfar tvingas ställa sin kaffekopp på fönsterbrädan när matbordet försvinner. Det gillar han inte. Över huvud taget har han svårt att förstå uppståndelsen kring den här familjemiddagen.

Att Marek fyller år ska naturligtvis firas, morfar har köpt en gammal fin polsk vodka, Zubrowka, och det är en stor händelse att Karolina äntligen ska komma iväg på sin pilgrimsvandring – visst. Men detta stök och bök! Redan när Teresa började med sitt bigos-kok häromdagen kunde han känna att spänningen ökade. Och när Jacek ringde och tackade ja till inbjudan blev elektriciteten nästan påtaglig.

Det är sällan som familjen återförenas numera, och fast morfar är tacksam för att hans dotter inte brutit mot det avgörande budet, och hållit fast vid sitt löfte till Gud och världen, är Andrzej Nowak inte dum­mare än att han inser att Teresa och Jacek aldrig mer kommer att leva tillsammans. Och Andrzej är, fast han inte ens i bikten skulle erkänna det, ganska glad för det.

Svärfar och svärson kom aldrig överens, varken när Jacek var fram­gångsrik yrkesman under Folkrepubliken, eller efteråt, när han blev ar­betslös och förlorade allt. Teresa har alltid varit den starkare av de två.
Det är väl ett av problemen, tänker Andrzej. Och ändå springer hon runt som en yr höna. Hon har till och med rullar i håret. Han suckar och hejdar Karolina så att hon kan hälla upp en ny kopp kaffe åt honom. 5 Teresa vräker in alla skorna i garderoben igen.

Snabba klackar klapprar i trapphuset. De hörs tydligt genom den tunna ytterdörren.
– Äntligen!
Teresas röst vibrerar av indignation när Agata stormar in genom dörren. Hon pekar med en övertydlig gest på klockan. Dottern är tjugo minuter sen.
– Vad har du gjort!?
Agata vet att det inte spelar någon roll. Hon kunde ha räddat någon från att drunkna, eller brutit båda benen, eller blixten kunde ha slagit ner i huvudet på henne – det är ointressant, hon är ohjälpligt sen när man inte fick vara sen. Alltså bestämmer hon sig för att inte ljuga.

– Förlåt. Jag satt på biblioteket och läste och glömde bort tiden.
– ”Satt på biblioteket och läste!” Teresa spottar fram orden.
– Ja, men nu är jag här, skyndar sig Agata att säga. Vad är det jag ska göra?
Teresa tittar sig förvirrat om. Det var ju massor av saker som skulle göras …
– Röj upp här i hallen så att någon människa kan komma in. Och Karo­lina – modern höjer rösten och ropar inåt lägenheten– varför har du ställt din packning här, mitt i vägen?

Karolina kommer ut i hallen och baxar in sin stora ryggsäck i flickornas rum. Med Mareks hjälp klämmer hon in iläggsskivan i matbordet. Medan hon börjar duka smiter Marek smidigt förbi och dimper ner på sin säng. Han har gjort sin del av hushållsarbetet, nu kan flickorna göra resten, och han har saker att läsa.

Från köket ropar Teresa:
– Agata! Rödbetssalladen!
Några minuter senare kommer morfadern in i sitt och Mareks gemen­samma sovrum, stödd på sin käpp. Han tittar på dottersonen och skakar manligt överseende på huvudet. Hysteriska fruntimmer.
Marek ler och håller med.

Fast han är också spänd. Han träffar så sällan sin pappa numera, ännu mer sällan sedan han förstått den polska familjens betydelse och försökt tala med fadern om saken. Pappa har dåligt samvete för att han har flyt­tat, det förstår Marek, men de kan väl ändå diskutera?

Nu har Marek ännu mer att tala om. Den demografiska vintern till ex­empel. Han måste läsa på så att han kan argumentera. Problemet är att det flesta skrifter han fått är på engelska. Han måste låna Agatas lexikon, men det får bli sedan. Nu är det så stirrigt där ute och hon skulle bara 6 fråga vad han ska ha boken till. Det angår henne inte. Han hämtar den senare när hon inte ser. Det är lugnast.

Morfadern sätter sig på sin säng och nickar mot dottersonen, som förstår vinken. Marek reser sig för att lyfta upp de gamla morfarsbenen på sängen så att mannen kan lägga sig och vila. Samma sak händer när morfadern ska upp. Då måste Marek eller någon annan hjälpa honom upp i sittande ställning.

Det har hänt att Marek har undrat hur morfadern gör på dagarna, när han är ensam i lägenheten. Ibland ligger han ju när Marek går och är uppe när Marek kommer tillbaka, utan att någon annan varit hemma. Sin tunga kropp och ansträngda andning till trots – han klarar nog mer än han vill visa.
Hur som helst.

Marek skulle gärna ha ett eget rum, men hittills har det mest känts som en ouppnåelig dröm. Han har ju inte ens ett jobb. Men sedan han träffade Michael Black, sin broder i kampen, och insåg vilka pengar som finns att tjäna för en god sak, kanske det kan bli verklighet tidigare än han trott. Tills vidare kan han stå ut med att baxa morfadern upp och ner i sängen.

När snarkningarna börjar plockar Marek fram det material han fått av sin nye vän. Marek har svårt att kalla honom ”Michael”, åldersskillnaden känns för stor och de har inte hunnit bli nära vänner ännu, så de enades om att kalla varandra ”bröder”. Broder Black och broder Domanski. Det låter bra. De är bröder i anden och övertygelsen. Självklart. Marek är stolt och glad men önskar att han hade lite finare kläder att ta på sig till nästa möte. Kanske kan den gamla studentkostymen fungera. Han ska be mamma pressa den.

Amerikanen är alltid välklädd. Gott om pengar har han också. På res­taurangen bjöd han generöst på allt som Marek vågade be om. För första gången i sitt liv drack Marek konjak.
En litet skärsår på hakan visar att Brodern rakar sig med hyvel. Marek funderade en sekund på hur det skulle kännas att låta sitt pekfinger stryka över den lena hakspetsen, men släppte genast tanken. En sådan fånig tanke.

Det som Marek minns bäst av allt det som Brodern berättade om är vargarna. De hungriga vargarna som skulle komma. De var skrämmande, och alldeles verkliga. De stora grå vargarna skulle komma att återta kon­trollen över de europeiska städerna när människorna försvunnit. Åkrarna skulle växa igen och skogarna krypa in mellan husen.7 För sitt inre ser Marek hur ormbunkarna och murgrönan slingrar sig fram och täcker spårvägsspåret längs Halleragatan. Kanske kommer växt­ligheten att klättra upp längs fasaden och in genom fönsteröppningarna.

Han kastar en ofrivillig blick mot fönstret men ser bara de vita ny­longardinerna. Himlen verkar vara fortsatt blå.
Ekonomierna kommer att rasa ihop. Europas framtidsutsikter har inte varit sämre sedan digerdöden, hade broder Black sagt. Marek är överty­gad om att det är sant. Att allt som är viktigt och verkligt betydelsefullt är hotat, som Gud och Polen och Jungfru Maria och familjen och historien och Den gode fadern Johannes Paulus goda gärning – och förstås Jesus Kristus. För att synden trängt sig in och hindrat vanliga gudfruktiga eu­ropeiska par att leva efter Bibelns bud: ”Varen fruktsamma, föröka eder och uppfyll jorden”.

Och var börjar jorden, om inte hemma, här i Polen?
2,1 barn per par krävs för att en nation ska bestå utan att invaderas av svarta muslimer. Eller var det svarta och muslimer? Är muslimer svarta? Marek vet inte säkert, men hotfullt är det.
Men hur ska han kunna berätta om hotet så att någon, utom morfar, förstår?
 
Medan han lyssnar till moderns och systrarnas slammer i köket stavar han sig sakta igenom den engelska texten och hittar en lista på vad åratal av anti-familje-utveckling i Europa fört med sig:
Preventivmedel
Aborter
Skilsmässor (Ja, just det! tänker Marek.)
Kvinnosak
Karriärkvinnor
Självisk ogudaktighet
Homosexualitet
Marek letar i sin nattygsbordslåda efter papper och penna för att an­teckna och komma ihåg. Han hittar ett hopvikt papper, men ingen penna. Tyst tassar han bort till morfaderns sida av rummet och drar ut den översta byrålådan. Där ligger en jättekulspetspenna, säkert tre decimeter lång och vackert röd-vit, i Polens färger.

Den är likadan som den morfaderns kollega Lech Walesa använde när han undertecknade avtalet som avslutade den stora varvsstrejken 1980.
Pennan är varvsarbetaren Andrzej Nowaks finaste minne från sin stora livshändelse, det som blev början till slutet för världskommunismen. Pre­cis som då ler påven Johannes Paulus uppmuntrande från den blanka pennan. Påven var på Walesas sida, och han är på min, tänker Marek 8 Domanski. Nu ringer det på dörren och mamma ropar:
– Jag öppnar!

Marek stoppar undan sina texter tillsammans med papperet och pen­nan. Argumentationen är han inte helt klar med ännu, och dessutom har han lovat att inte berätta för någon om sina möten med broder Black. Inte ännu. Men tids nog. Och vargarna kommer han aldrig att glömma.
Han petar till den snarkande morfadern på armen – ”han är här nu” – och skyndar ut i hallen för att möta sin far. Sin älskade hatade saknade far.

***

– Och då sa Agata: ”Nu har de rackarns kommunisterna släcktlyset igen!”. Hon var bara tre år. Alla har hört historien förut, och alla skrattar, morfar mest, Agata minst. De gamla familjeberättelserna om hur tungt livet var under Folkrepubliken fungerar som en besvärjelse i dessa dagar, när livet inte heller alltid är så lätt. Men nu kan man – försöka – trösta sig med att landet är fritt. Fritt och modernt.

Alltihop började med att Teresa husmorsoroligt undrade om sillen var för ättiksstark och Agata berättade hur hon – faktiskt – lyckats hitta ät­tika i affären. ”Ättika-ättika-ättika.”

När familje-folkloren kommit igång går den knappast att hejda. Exem­pel efter exempel dras om hur hopplöst svårt det var att komma fram i bostadskön, eller var den undanskymda lägenheten låg där det fanns strumpbyxor att köpa, eller 99-goda-råd-hur-man-smörjer-herr-ordfö­rande-för-bostadsrättsföreningen, eller hur många månader Teresa fick uppvakta kö-kommittén för att få köpa en tvättmaskin …

Ungdomarna suckar. De har hört det förut och förstår att de förväntas vara tacksamma för att de sluppit den äldre generationens mödor, men de är trötta på tillbakablickarna. Livet är inte så lätt för dem nu heller, fast alla tycks tro det.

Det är varmt och rökigt i det lilla vardagsrummet där bigosgrytan har gått runt ett andra varv. Teresa krånglar sig förbi sin far för att bära ut grytan i köket. Marek, Karolina och Agata trängs i bäddsoffan, morfar sit­ter vid kortändan och Jacek och Teresa har klämt in sina stolar mellan bordet och det stora skåpet som täcker hela långväggen. På en hylla i skåpet står fyra fotoateljébilder uppradade. Tre föreställer barnen i olikaåldrar och det fjärde är Teresas och Jaceks bröllopsfoto, anno 1982. Tork­ställningen är tömd och hopfälld bakom morfars fåtölj.

På bordet spretar elva djupröda nejlikor i en lite för låg vas. Jacek hade 9 med dem när han kom. Alla noterade vad han sa när han överlämnade blommorna. Tre nejlikor till Marek på födelsedagen, tre till Karolina med lyckönskan inför pilgrimsvandringen och fem till Teresa, som tack för in­bjudan och maten. Marek fnös men tog ändå emot blommorna. Han är tveksam till gåvan.

Är blommor något att ge en man?Men fem till mamma! Vad betyder det?
Teresa kommer tillbaka från köket, tränger sig förbi Jacek och öppnar fönstret. Hon viftar aningen övertydligt med spetsgardinen ovanför Jace­ks askkopp, men hon säger inget, hostar bara till. Han verkar inte förstå.
Morfars vodkaflaska töms med förvånande snabbhet, förvånande eftersom Jacek nästan inte dricker något alls. Han ska köra taxi i natt och är försiktig. Han har inte råd att förlora taxilegitimationen. Vodkan får morfar att minnas.

– Minns du, Jacek, hur vi fick kämpa för att få ihop tillräckligt med dryckjom till ert bröllop?
Jo, Jacek minns. Hur alla hembrännare de kände fick bidra, och hur de tillbringade flera kvällar med att experimentera med olika frukttillsatser och konstgjorda whiskyaromer för att få bort finkelsmaken.
Det var innan han krupit till korset och börjat be om hjälp från sina föräldrar. Sedan gick det lite lättare.

– Eller när vi kämpade för att få en telefon, lägger Teresa till.
Hennes nylockade hår har fallit ihop över den svettiga huvudsvålen och lite för många vodkasmuttar har fått hennes kinder att blossa.
– Hur vi ansökte och ansökte, med allt krångligare och märkligare motiveringar, men det var alldeles hopplöst – tills jag träffade den där trevliga kvinnan på Telekommunikationsbyrån, hon som behövde en tvättmaskin, och när vi hade hjälpt henne med de kontakterna fick vi vår telefon, ögonaböj.

Jacek minns annat, sådant som det inte känns passande att berätta vid det glammande bordet på Halleragatan. Som när hans mor, hustru till en läkare med tacksamma patienter, ringde och uppmanade sin son att skynda sig till en bestämd matvaruaffär och vara där strax efter fem, när det inte fanns några kunder kvar, för då skulle affärsinnehavaren ha lagtundan margarinet, eller kaffet, eller bitsockret.

Ibland berättade Jacek för Teresa hur hans mamma hjälpt honom att få tag på de eftertraktade varorna – det hände till och med att de kunde bjuda barnen på choklad – men ofta låtsades han bara att han hade haft tur. För sin svärfar berättade han aldrig.

Jaceks far, en statligt anställd läkare med en liten privatpraktik hemma i villan, var partimedlem. Det gav många fördelar.10
– Alla är jämlika men vissa är mer jämlika än andra, brukade morfar Andrzej bittert säga när doktor Domanski kom på tal.

Andrzej Nowak var varvsarbetare och hade deltagit i strejken som ledde fram till bildandet av fackföreningsrörelsen Solidaritet. Han var, och är, en djupt troende katolik och personlig vän till Lech Walesa. Det var länge sedan de hört av den före detta strejkledaren, numera också före detta presidenten, men Andrzej är förstående. Så viktiga personer har mycket att stå i, det får man begripa. Och allt snack om att Walesa skulle varit avlönad av hemliga polisen, det tror Andrzej Nowak intealls på. Dumheter.

Barnens farfar och morfar träffas aldrig. De fåtal gånger det skett, i en fjärran forntid, slutade det alltid med gräl. Medan mormor levde kunde kvinnorna i den äldsta generationen ha lite kontakt, åtminstone på tele­fon, men sedan mormor dog har umgänget helt upphört.

Familjerna har aldrig dragit jämnt och Jaceks föräldrar försökte aktivt hindra att Jacek och Teresa skulle gifta sig, men på den tiden var Jacek en hetlevrad ung man med bestämda åsikter, och utan att en enda gång vända sig om mot uppväxtens fina villa i Oliwaområdet, flyttade han in hos sina svärföräldrar, i den lägenhet där Teresa växt upp. De skulle ju snart flytta till något eget, trodde han.

Utkommer på Damm Förlag augusti 2009
© Karin Alfredsson


 

"Belöningen för slitet blev en lägenhet i det nybyggda huset vid Halleragatan, tre trappor upp med utsikt över spårvagnshållplatsen. En trerummare på 54 kvadratmeter. Högsta vinsten."