Utdrag ur Klockan 21:37
Gdansk, Polen
förra våren
I hallen i lägenheten på
Halleragatan sticker Teresas stjärt ut ur garderoben. Den har en ny röd kjol
på sig. Hon har dragit ut alla familjens skor, inklusive vinterkängorna, för
att komma åt matbordets iläggsskiva som står lutad mot garderobens innervägg.
En blus och en jacka rasar från sina hängare, ner på hennes upprullade hår. Hon
svettas. Klimakteriet, tänker hon. Klimakteriet och stress.
Marek och Karolina försöker komma
ihåg hur man ska vinkla bordet för att få benen åt rätt håll, från köket in i
den trånga hallen och vidare till vardagsrummet. Och Agata har inte kommit hem
än, vilket alla noterat med växande irritation. Alla ungdomar skulle vara hemma
senast klockan fem, prick. Det hade Teresa bestämt. Nu är klockan kvart över.
Morfar tvingas ställa sin
kaffekopp på fönsterbrädan när matbordet försvinner. Det gillar han inte. Över
huvud taget har han svårt att förstå uppståndelsen kring den här
familjemiddagen.
Att Marek fyller år ska
naturligtvis firas, morfar har köpt en gammal fin polsk vodka, Zubrowka, och
det är en stor händelse att Karolina äntligen ska komma iväg på sin
pilgrimsvandring – visst. Men detta stök och bök! Redan när Teresa började med
sitt bigos-kok häromdagen kunde han känna att spänningen ökade. Och när Jacek
ringde och tackade ja till inbjudan blev elektriciteten nästan påtaglig.
Det är sällan som familjen
återförenas numera, och fast morfar är tacksam för att hans dotter inte brutit
mot det avgörande budet, och hållit fast vid sitt löfte till Gud och världen,
är Andrzej Nowak inte dummare än att han inser att Teresa och Jacek aldrig mer
kommer att leva tillsammans. Och Andrzej är, fast han inte ens i bikten skulle
erkänna det, ganska glad för det.
Svärfar och svärson kom aldrig
överens, varken när Jacek var framgångsrik yrkesman under Folkrepubliken,
eller efteråt, när han blev arbetslös och förlorade allt. Teresa har alltid
varit den starkare av de två.
Det är väl ett av problemen,
tänker Andrzej. Och ändå springer hon runt som en yr höna. Hon har till och med
rullar i håret. Han suckar och hejdar Karolina så att hon kan hälla upp en ny
kopp kaffe åt honom. 5 Teresa
vräker in alla skorna i garderoben igen.
Snabba klackar klapprar i
trapphuset. De hörs tydligt genom den tunna ytterdörren.
– Äntligen!
Teresas röst vibrerar av
indignation när Agata stormar in genom dörren. Hon pekar med en övertydlig
gest på klockan. Dottern är tjugo minuter sen.
– Vad har du gjort!?
Agata vet att det inte spelar
någon roll. Hon kunde ha räddat någon från att drunkna, eller brutit båda
benen, eller blixten kunde ha slagit ner i huvudet på henne – det är
ointressant, hon är ohjälpligt sen när man inte fick vara sen. Alltså bestämmer
hon sig för att inte ljuga.
– Förlåt. Jag satt på biblioteket
och läste och glömde bort tiden.
– ”Satt på biblioteket och
läste!” Teresa spottar fram orden.
– Ja, men nu är jag här, skyndar
sig Agata att säga. Vad är det jag ska göra?
Teresa tittar sig förvirrat om.
Det var ju massor av saker som skulle göras …
– Röj upp här i hallen så att
någon människa kan komma in. Och Karolina – modern höjer rösten och ropar inåt
lägenheten– varför har du ställt din
packning här, mitt i vägen?
Karolina kommer ut i hallen och
baxar in sin stora ryggsäck i flickornas rum. Med Mareks hjälp klämmer hon in
iläggsskivan i matbordet. Medan hon börjar duka smiter Marek smidigt förbi och
dimper ner på sin säng. Han har gjort sin del av hushållsarbetet, nu kan
flickorna göra resten, och han har saker att läsa.
Från köket ropar Teresa:
– Agata! Rödbetssalladen!
Några minuter senare kommer
morfadern in i sitt och Mareks gemensamma sovrum, stödd på sin käpp. Han
tittar på dottersonen och skakar manligt överseende på huvudet. Hysteriska
fruntimmer.
Marek ler och håller med.
Fast han är också spänd. Han
träffar så sällan sin pappa numera, ännu mer sällan sedan han förstått den
polska familjens betydelse och försökt tala med fadern om saken. Pappa har dåligt
samvete för att han har flyttat, det förstår Marek, men de kan väl ändå
diskutera?
Nu har Marek ännu mer att tala
om. Den demografiska vintern till exempel. Han måste läsa på så att han kan
argumentera. Problemet är att det flesta skrifter han fått är på engelska. Han
måste låna Agatas lexikon, men det får bli sedan. Nu är det så stirrigt där ute
och hon skulle bara 6 fråga vad
han ska ha boken till. Det angår henne inte. Han hämtar den senare när hon inte
ser. Det är lugnast.
Morfadern sätter sig på sin säng
och nickar mot dottersonen, som förstår vinken. Marek reser sig för att lyfta
upp de gamla morfarsbenen på sängen så att mannen kan lägga sig och vila. Samma
sak händer när morfadern ska upp. Då måste Marek eller någon annan hjälpa honom
upp i sittande ställning.
Det har hänt att Marek har undrat
hur morfadern gör på dagarna, när han är ensam i lägenheten. Ibland ligger han
ju när Marek går och är uppe när Marek kommer tillbaka, utan att någon annan
varit hemma. Sin tunga kropp och ansträngda andning till trots – han klarar nog
mer än han vill visa.
Hur som helst.
Marek skulle gärna ha ett eget
rum, men hittills har det mest känts som en ouppnåelig dröm. Han har ju inte
ens ett jobb. Men sedan han träffade Michael Black, sin broder i kampen, och insåg
vilka pengar som finns att tjäna för en god sak, kanske det kan bli verklighet
tidigare än han trott. Tills vidare kan han stå ut med att baxa morfadern upp
och ner i sängen.
När snarkningarna börjar plockar
Marek fram det material han fått av sin nye vän. Marek har svårt att kalla honom
”Michael”, åldersskillnaden känns för stor och de har inte hunnit bli nära
vänner ännu, så de enades om att kalla varandra ”bröder”. Broder Black och
broder Domanski. Det låter bra. De är bröder i anden och övertygelsen.
Självklart. Marek är stolt och glad men önskar att han hade lite finare kläder
att ta på sig till nästa möte. Kanske kan den gamla studentkostymen fungera.
Han ska be mamma pressa den.
Amerikanen är alltid välklädd.
Gott om pengar har han också. På restaurangen bjöd han generöst på allt som
Marek vågade be om. För första gången i sitt liv drack Marek konjak.
En litet skärsår på hakan visar
att Brodern rakar sig med hyvel. Marek funderade en sekund på hur det skulle
kännas att låta sitt pekfinger stryka över den lena hakspetsen, men släppte
genast tanken. En sådan fånig tanke.
Det som Marek minns bäst av allt
det som Brodern berättade om är vargarna. De hungriga vargarna som skulle
komma. De var skrämmande, och alldeles verkliga. De stora grå vargarna skulle
komma att återta kontrollen över de europeiska städerna när människorna
försvunnit. Åkrarna skulle växa igen och skogarna krypa in mellan husen.7 För sitt
inre ser Marek hur ormbunkarna och murgrönan slingrar sig fram och täcker
spårvägsspåret längs Halleragatan. Kanske kommer växtligheten att klättra upp
längs fasaden och in genom fönsteröppningarna.
Han kastar en ofrivillig blick
mot fönstret men ser bara de vita nylongardinerna. Himlen verkar vara fortsatt
blå.
Ekonomierna kommer att rasa ihop.
Europas framtidsutsikter har inte varit sämre sedan digerdöden, hade broder
Black sagt. Marek är övertygad om att det är sant. Att allt som är viktigt och
verkligt betydelsefullt är hotat, som Gud och Polen och Jungfru Maria och
familjen och historien och Den gode fadern Johannes Paulus goda gärning – och
förstås Jesus Kristus. För att synden trängt sig in och hindrat vanliga
gudfruktiga europeiska par att leva efter Bibelns bud: ”Varen fruktsamma,
föröka eder och uppfyll jorden”.
Och var börjar jorden, om inte
hemma, här i Polen?
2,1 barn per par krävs för att en
nation ska bestå utan att invaderas av svarta muslimer. Eller var det svarta
och muslimer? Är muslimer svarta? Marek vet inte säkert, men hotfullt är det.
Men hur ska han kunna berätta om
hotet så att någon, utom morfar, förstår?
Medan han lyssnar till moderns
och systrarnas slammer i köket stavar han sig sakta igenom den engelska texten
och hittar en lista på vad åratal av anti-familje-utveckling i Europa fört med
sig:
Preventivmedel
Aborter
Skilsmässor (Ja, just det!
tänker Marek.)
Kvinnosak
Karriärkvinnor
Självisk ogudaktighet
Homosexualitet
Marek letar i sin
nattygsbordslåda efter papper och penna för att anteckna och komma ihåg. Han
hittar ett hopvikt papper, men ingen penna. Tyst tassar han bort till
morfaderns sida av rummet och drar ut den översta byrålådan. Där ligger en
jättekulspetspenna, säkert tre decimeter lång och vackert röd-vit, i Polens
färger.
Den är likadan som den morfaderns
kollega Lech Walesa använde när han undertecknade avtalet som avslutade den
stora varvsstrejken 1980.
Pennan är varvsarbetaren Andrzej
Nowaks finaste minne från sin stora livshändelse, det som blev början till
slutet för världskommunismen. Precis som då ler påven Johannes Paulus
uppmuntrande från den blanka pennan. Påven var på Walesas sida, och han är på
min, tänker Marek 8 Domanski.
Nu ringer det på dörren och mamma ropar:
– Jag öppnar!
Marek stoppar undan sina texter
tillsammans med papperet och pennan. Argumentationen är han inte helt klar med
ännu, och dessutom har han lovat att inte berätta för någon om sina möten med
broder Black. Inte ännu. Men tids nog. Och vargarna kommer han aldrig att
glömma.
Han petar till den snarkande
morfadern på armen – ”han är här nu” – och skyndar ut i hallen för att möta sin
far. Sin älskade hatade saknade far.
***
– Och då sa Agata: ”Nu har de
rackarns kommunisterna släcktlyset igen!”. Hon var bara tre
år. Alla har hört historien förut, och alla skrattar, morfar mest, Agata minst.
De gamla familjeberättelserna om hur tungt livet var under Folkrepubliken
fungerar som en besvärjelse i dessa dagar, när livet inte heller alltid är så
lätt. Men nu kan man – försöka – trösta sig med att landet är fritt. Fritt och
modernt.
Alltihop började med att Teresa
husmorsoroligt undrade om sillen var för ättiksstark och Agata berättade hur
hon – faktiskt – lyckats hitta ättika i affären. ”Ättika-ättika-ättika.”
När familje-folkloren kommit
igång går den knappast att hejda. Exempel efter exempel dras om hur hopplöst
svårt det var att komma fram i bostadskön, eller var den undanskymda lägenheten
låg där det fanns strumpbyxor att köpa, eller
99-goda-råd-hur-man-smörjer-herr-ordförande-för-bostadsrättsföreningen, eller
hur många månader Teresa fick uppvakta kö-kommittén för att få köpa en
tvättmaskin …
Ungdomarna suckar. De har hört
det förut och förstår att de förväntas vara tacksamma för att de sluppit den
äldre generationens mödor, men de är trötta på tillbakablickarna. Livet är inte
så lätt för dem nu heller, fast alla tycks tro det.
Det är varmt och rökigt i det
lilla vardagsrummet där bigosgrytan har gått runt ett andra varv. Teresa
krånglar sig förbi sin far för att bära ut grytan i köket. Marek, Karolina och
Agata trängs i bäddsoffan, morfar sitter vid kortändan och Jacek och Teresa
har klämt in sina stolar mellan bordet och det stora skåpet som täcker hela
långväggen. På en hylla i skåpet står fyra fotoateljébilder uppradade. Tre
föreställer barnen i olikaåldrar och det fjärde är Teresas
och Jaceks bröllopsfoto, anno 1982. Torkställningen är tömd och hopfälld bakom
morfars fåtölj.
På bordet spretar elva djupröda
nejlikor i en lite för låg vas. Jacek hade 9 med dem
när han kom. Alla noterade vad han sa när han överlämnade blommorna. Tre
nejlikor till Marek på födelsedagen, tre till Karolina med lyckönskan inför
pilgrimsvandringen och fem till Teresa, som tack för inbjudan och maten. Marek
fnös men tog ändå emot blommorna. Han är tveksam till gåvan.
Är blommor något
att ge en man?Men fem till mamma! Vad betyder
det?
Teresa kommer tillbaka från
köket, tränger sig förbi Jacek och öppnar fönstret. Hon viftar aningen
övertydligt med spetsgardinen ovanför Jaceks askkopp, men hon säger inget,
hostar bara till. Han verkar inte förstå.
Morfars vodkaflaska töms med
förvånande snabbhet, förvånande eftersom Jacek nästan inte dricker något alls.
Han ska köra taxi i natt och är försiktig. Han har inte råd att förlora
taxilegitimationen. Vodkan får morfar att minnas.
– Minns du, Jacek, hur vi fick
kämpa för att få ihop tillräckligt med dryckjom till ert bröllop?
Jo, Jacek minns. Hur alla
hembrännare de kände fick bidra, och hur de tillbringade flera kvällar med att
experimentera med olika frukttillsatser och konstgjorda whiskyaromer för att få
bort finkelsmaken.
Det var innan han krupit till
korset och börjat be om hjälp från sina föräldrar. Sedan gick det lite lättare.
– Eller när vi kämpade för att få
en telefon, lägger Teresa till.
Hennes nylockade hår har fallit
ihop över den svettiga huvudsvålen och lite för många vodkasmuttar har fått
hennes kinder att blossa.
– Hur vi ansökte och ansökte, med
allt krångligare och märkligare motiveringar, men det var alldeles hopplöst –
tills jag träffade den där trevliga kvinnan på Telekommunikationsbyrån, hon som
behövde en tvättmaskin, och när vi hade hjälpt henne med de kontakterna fick vi
vår telefon, ögonaböj.
Jacek minns annat, sådant som det
inte känns passande att berätta vid det glammande bordet på Halleragatan. Som
när hans mor, hustru till en läkare med tacksamma patienter, ringde och
uppmanade sin son att skynda sig till en bestämd matvaruaffär och vara där
strax efter fem, när det inte fanns några kunder kvar, för då skulle
affärsinnehavaren ha lagtundan margarinet, eller kaffet,
eller bitsockret.
Ibland berättade Jacek för Teresa
hur hans mamma hjälpt honom att få tag på de eftertraktade varorna – det hände
till och med att de kunde bjuda barnen på choklad – men ofta låtsades han bara
att han hade haft tur. För sin svärfar berättade han aldrig.
Jaceks far, en statligt anställd
läkare med en liten privatpraktik hemma i villan, var partimedlem. Det gav
många fördelar.10
– Alla är
jämlika men vissa är mer jämlika än andra, brukade morfar Andrzej bittert säga
när doktor Domanski kom på tal.
Andrzej Nowak var varvsarbetare
och hade deltagit i strejken som ledde fram till bildandet av
fackföreningsrörelsen Solidaritet. Han var, och är, en djupt troende katolik
och personlig vän till Lech Walesa. Det var länge sedan de hört av den före
detta strejkledaren, numera också före detta presidenten, men Andrzej är
förstående. Så viktiga personer har mycket att stå i, det får man begripa. Och
allt snack om att Walesa skulle varit avlönad av hemliga polisen, det tror
Andrzej Nowak intealls på. Dumheter.
Barnens farfar och morfar träffas
aldrig. De fåtal gånger det skett, i en fjärran forntid, slutade det alltid med
gräl. Medan mormor levde kunde kvinnorna i den äldsta generationen ha lite
kontakt, åtminstone på telefon, men sedan mormor dog har umgänget helt
upphört.
Familjerna har aldrig dragit
jämnt och Jaceks föräldrar försökte aktivt hindra att Jacek och Teresa skulle
gifta sig, men på den tiden var Jacek en hetlevrad ung man med bestämda
åsikter, och utan att en enda gång vända sig om mot uppväxtens fina villa i
Oliwaområdet, flyttade han in hos sina svärföräldrar, i den lägenhet där Teresa
växt upp. De skulle ju snart flytta till något eget, trodde han.
Utkommer på Damm Förlag augusti 2009
© Karin Alfredsson