Karin om Kvinnorna på 10:e våningen
I över 35 år har jag varit journalist och något ska jag väl ha lärt mig …
1996
besökte jag Vietnam för första gången, och blev förälskad. Det har blivit
ytterligare elva resor sedan dess. I ett halvår bodde jag och cyklade runt i
Hanoi. Jag hittar hyggligt i stan och jag vet hur svårt det är att ta sig fram
på trottoarerna, hur de gungande gatuförsäljerskorna zick zackar sig fram
mellan mopederna och hur människor eldar upp leksaksbilar i papp för att
uppmärksamma sina föräldrars dödsdag. Jag har ätit grodor och sniglar och
avslutat med en kopp trögflytande kaffe.
Jag
känner många vietnameser. Mycket, faktiskt det mesta, i min berättelse baseras
på sådant som hänt i verkligheten. Jag har varit på en middag hemma hos en
väninna där allt, inklusive menyn och det underåriga hembiträdet, var precis
som när Ellen hälsar på Ngungh.
Det
är så jag jobbar. Jag blandar sådant som jag varit med om med sådant som jag
läst och frågat mig fram till. I över 35 år har jag varit journalist och något
ska jag väl ha lärt mig … Jag vet hur jag ska leta rätt på fakta och jag kan
snabbt tugga i mig stora mängder och bevara/ komma ihåg det spännande. Jag tror
också att jag känner igen en bra historia när jag ser den.
Här är
några exempel på arbetsmetoder, vid insamlingen av material till den bok du
just nu håller i handen: Vid
mina besök har jag fotograferat mycket. Fiket vid den lilla sjön ser ut exakt
som jag beskrivit det, ner till servitrisernas klädsel. I huset där jag
placerat Ellen och hennes familj bodde några av mina vänner. Bilden här intill
föreställer inte det huset, men ett liknande. Till och med hunden på taket har
funnits på riktigt.
Sedan har
jag läst på om kvinnornas roll i Vietnamkriget. ”Even the women must fight” är
en spännande intervjubok bland andra faktaböcker. I
”Sex slaves, the trafficking of women in Asia” får man veta mer än man skulle
önska om kvinnohandeln. Jag har också läst vietnamesisk skönlitteratur och
material från den svenska Vietnamrörelsen. När jag gick igenom DFFG:s (De
Förenade FNL Gruppernas) kongressprotokoll på Arbetarrörelsens museum i
Stockholm fick jag mina misstankar bekräftade – att det var en manligt styrd
organisation.
Att
koreanska kvinnor utnyttjades av japanska soldater under andra världskriget
hade jag hört talas om, och Yokikos mammas berättelse hittade jag, nästan
ordagrant, på nätet. Ibland
har jag också hittat saker av en slump. Som när jag googlade på ”prostitution”
och ”Vietnam” och förväntade mig hitta lite forskning och kanske något dekret
från det vietnamesiska kommunistpartiet – och fick upp ”sexköparnas Lonely
Planet”. De goda råd som män ger varandra där, och som jag citerat ordagrant,
hade jag aldrig kunnat hitta på.
I
sjukhusvärlden har det varit lite svårare. Jag är inte medicinskt utbildad och
Ellen måste ju göra rätt. Då får jag fråga barnmorskor och läkare som vet hur
undersökningar och förlossningar genomförs, i Sverige och i Vietnam. Som
svensk författare eller journalist kan man inte knacka på och be att få titta
in på ett sjukhus i Hanoi (det kan vara svårt även på svenska sjukhus), men jag
har frågat ut mina vietnamesiska väninnor som fött barn på sjukhus, och svensk
sjukvårdspersonal som varit där och arbetat:
–
Hur ser det ut? Hur varmt är det? Hur luktar det? Hur förhåller sig personalen
till patienterna? Till varandra? Vad reagerade du på?
Vid
två tillfällen har jag också smitit in i en sjukhuskorridor, låtsats leta efter
en bekant och vimsat runt och memorerat tills någon börjat undra vad jag gjort
där. (Man är mycket synlig som storvuxen västerlänning.) Då har jag bara ”gått
fel”.Men det stora
sjukhuset i centrala Hanoi kunde jag fotografera utifrån.
Till sist är vänner som känner den vietnamesiska
kulturen helt oumbärliga. Utan dem hade det mesta blivit fel.Sedan,
när insamlandet är klart, då finns oftast redan en historia där. Då vet jag hur
Soldatens liv har sett ut, hur barnsmuggling kan gå till och hur en
karaokeklubb kan fungera för mina syften. Då är bara
resten kvar.
Skrivandet.
Karin Alfredsson, Färingsö april 2009