Karin om Kvinnorna på 10:e våningen

I över 35 år har jag varit journalist och något ska jag väl ha lärt mig …
1996 besökte jag Vietnam för första gången, och blev förälskad. Det har blivit ytterligare elva resor sedan dess. I ett halvår bodde jag och cyklade runt i Hanoi. Jag hittar hyggligt i stan och jag vet hur svårt det är att ta sig fram på trottoarerna, hur de gungande gatuförsäljerskorna zick zackar sig fram mellan mopederna och hur människor eldar upp leksaksbilar i papp för att uppmärksamma sina föräldrars dödsdag. Jag har ätit grodor och sniglar och avslutat med en kopp trögflytande kaffe.

Jag känner många vietnameser. Mycket, faktiskt det mesta, i min berät­telse baseras på sådant som hänt i verkligheten. Jag har varit på en mid­dag hemma hos en väninna där allt, inklusive menyn och det underåriga hembiträdet, var precis som när Ellen hälsar på Ngungh.

Det är så jag jobbar. Jag blandar sådant som jag varit med om med sådant som jag läst och frågat mig fram till. I över 35 år har jag varit jour­nalist och något ska jag väl ha lärt mig … Jag vet hur jag ska leta rätt på fakta och jag kan snabbt tugga i mig stora mängder och bevara/ komma ihåg det spännande. Jag tror också att jag känner igen en bra historia när jag ser den.

Här är några exempel på arbetsmetoder, vid insamlingen av material till den bok du just nu håller i handen: Vid mina besök har jag fotograferat mycket. Fiket vid den lilla sjön ser ut exakt som jag beskrivit det, ner till servitrisernas klädsel. I huset där jag placerat Ellen och hennes familj bodde några av mina vänner. Bilden här intill föreställer inte det huset, men ett liknande. Till och med hunden på taket har funnits på riktigt.

Sedan har jag läst på om kvinnornas roll i Vietnamkriget. ”Even the women must fight” är en spännande intervjubok bland andra fak­taböcker. I Sex slaves, the trafficking of women in Asia får man veta mer än man skulle önska om kvinnohandeln. Jag har också läst vietnamesisk skönlitteratur och material från den svenska Vietnamrörelsen. När jag gick igenom DFFG:s (De Förenade FNL Gruppernas) kongressprotokoll på Arbetarrörelsens museum i Stockholm fick jag mina misstankar be­kräftade – att det var en manligt styrd organisation.

Att koreanska kvinnor utnyttjades av japanska soldater under andra världskriget hade jag hört talas om, och Yokikos mammas berättelse hit­tade jag, nästan ordagrant, på nätet. Ibland har jag också hittat saker av en slump. Som när jag googlade på ”prostitution” och ”Vietnam” och förväntade mig hitta lite forskning och kanske något dekret från det vietnamesiska kommunistpartiet – och fick upp ”sexköparnas Lonely Planet”. De goda råd som män ger varandra där, och som jag citerat ordagrant, hade jag aldrig kunnat hitta på.

I sjukhusvärlden har det varit lite svårare. Jag är inte medicinskt utbil­dad och Ellen måste ju göra rätt. Då får jag fråga barnmorskor och läkare som vet hur undersökningar och förlossningar genomförs, i Sverige och i Vietnam. Som svensk författare eller journalist kan man inte knacka på och be att få titta in på ett sjukhus i Hanoi (det kan vara svårt även på svenska sjukhus), men jag har frågat ut mina vietnamesiska väninnor som fött barn på sjukhus, och svensk sjukvårdspersonal som varit där och arbetat:
– Hur ser det ut? Hur varmt är det? Hur luktar det? Hur förhåller sig personalen till patienterna? Till varandra? Vad reagerade du på?

Vid två tillfällen har jag också smitit in i en sjukhuskorridor, låtsats leta efter en bekant och vimsat runt och memorerat tills någon börjat undra vad jag gjort där. (Man är mycket synlig som storvuxen västerlänning.) Då har jag bara ”gått fel”.Men det stora sjukhuset i centrala Hanoi kunde jag fotografera utifrån.

Till sist är vänner som känner den vietnamesis­ka kulturen helt oumbär­liga. Utan dem hade det mesta blivit fel.Sedan, när insamlandet är klart, då finns oftast redan en historia där. Då vet jag hur Soldatens liv har sett ut, hur barn­smuggling kan gå till och hur en karaokeklubb kan fungera för mina syften. Då är bara resten kvar.
Skrivandet.

Karin Alfredsson, Färingsö april 2009


 

När det regnar i Hanoi regnar det ordentligt. Och man åker nästan alltid moppe.