Våldtäkt måste bli politik på riktigt

15/12 Publicerades i Tidningen VI i december-08

Vad kan vi göra för att förhindra våldtäkter? 
Några förslag:
Aldrig åka svarttaxi, inte ta emot drinkar på krogen, aldrig klä sig kortkort eller urringat, inte vara berusad, aldrig följa med en man hem eller bjuda hem någon när det är mörkt, undvika dåligt upplysta parker och parkeringshus, låsa alla dörrar, ha mobiltelefonen i den ena handen och pepparsprejen i den andra, inte gå ut utan bekväma skor för att kunna springa fort, träna självförsvar, inte möta mäns blickar, låta en nyckel sticka ut mellan fingrarna som ett vapen, alltid sitta med benen tätt ihop …

Hör ni vad vi säger!? Att våldtäkt är kvinnornas fel. Om vi inte gör allt det där är det vårt fel. Och även om vi gjort alltihop är det säkert något annat vi glömt. Så det blev vårt fel, ändå.
– Då sa tjejen i taxiväxeln: Det är klart jag ordnar fram en taxi om du ska fälla sexualbrottsutredningen!
Maria-Pia Boëthius berättar skrattande om den svenska våldtäktsdebattens barndom på 70-talet. När kvinnorörelsen var stark och en okänd kriminolog vid namn Leif Persson plockade fram statistik som egentligen inte fanns.

Vi har stämt träff under takåsarna vid Riddarfjärden i Stockholm: Maria-Pia Boëthius, Katarina Wennstam och Katrine Kielos. Tre generationers författare och våldtäktsdebattörer. När Maria-Pia började som reporter på Expressen 1967 var Katarina och Katrine inte ens påtänkta. De tre har aldrig tidigare träffats. Deras böcker är olika, och samtidigt skrämmande lika.

När Maria-Pias bok ”Skylla sig själv” kom ut 1976 satt en sexualbrottsutredning i skymundan och filade på lagförslag som: ”Är brottet med hänsyn till den tvingades handlande före övergreppet (min kursivering) eller eljest att anses som mindre grovt dömes till böter eller fängelse i högst ett år.”

Idag formuleras ständigt nya lagar men fortfarande bedöms allt för ofta ”den tvingades handlande före övergreppet”. Och fortfarande är våldtäkt knappast en politisk fråga, trots att Peter Eriksson från miljöpartiet (”Jag kräver samtyckeslagstiftning”) tävlar med regeringens Nyamko Sabuni  (”Lys upp alla parker!”) om att vara mest - ja, vadå?
Mest emot våldtäkt? Vem är inte det? Kan någon vara för våldtäkt? Där hakar samtalet upp sig ett tag. Är det någon som tjänar på våldtäkter, förutom möjligtvis våldtäktsmannen, för stunden?

– Killar tjänar på att vi är rädda, säger Katrine Kielos.
– Några, kanske, invänder Maria-Pia Boëthius. Men många tycker det är fruktansvärt med de avstängda kanalerna mellan kvinnor och män. Att kvinnor skyndar på stegen om de hör en man bakom sig.
– Jag är så trött på alla killar det är synd om, suckar Katarina Wennstam.

En sak är de i alla fall helt överens om: våldtäkt är inte en prioriterad fråga. Om den vore det skulle man vidta åtgärder som riktade sig mot män. Åtgärder som handlar om prevention.
– Det är ett evigt tjat om lagstiftningen, säger Katarina Wennstam. Det finns få lagar som skrivits om så många gånger. Tror ni att en gärningsman drabbas av ruelse och drar upp brallorna när det slår honom att han riskerar åtta års fängelse istället för sex?

Hon har följt hundratals våldtäktsrättegångar de senaste åren.
– Vi har bra lagar, slår hon fast. De är faktiskt lysande om de hanteras av professionella domstolar.
Hon tar exemplet med rättegången mot ”Stureplansprofilerna” som i hovrätten dömdes till fyra års fängelse för att ha våldtagit och allvarligt skadat en ung kvinna. I tingsrätten hade de frikänts.
– I tingsrätten företräddes kvinnan av ett målsägarbiträde som inte ens lärt sig hennes namn och domaren godkände att männens försvarare som bevis presenterade en lista på män som kvinnan hade haft sex med tidigare.

I hovrätten hade kvinnan bytt biträde och hennes sexuella historia lämnades utanför.
Det nya målsägarbiträdet hittade dessutom det inspelade larmsamtal som kvinnan ringt omedelbart efter våldtäkten, något som åklagaren inte brytt sig om att presentera i tingsrätten.
– Fortfarande ligger fokus på offren, på hur kvinnorna betett sig, säger Maria-Pia Boëthius. Det har det gjort i över 30 år. Tänk om alla – medierna, debattörerna, politikerna – skulle ta ett år när de enbart talade om gärningsmännen och inte alls om offren. Då skulle något kunna hända.

Våldtäktsdebatten i Sverige startade 1975 med en artikelserie i Expressen. Reportern hette Maria-Pia Boëthius.
– Jag hade varit i USA och träffat Susan Brownmiller, författaren till boken ”Men, women and rape – against our will”. Jag tänkte att det var synd om de amerikanska kvinnorna som råkar ut för så många våldtäkter. Sen kom jag hem och började se mig omkring …

Det som var nytt i Brownmiller/Boëthius argumentation var att de betraktade våldtäkt som våld, inte som sex.
– Det var viktigt och betydde att man till exempel kunde kriminalisera våldtäkt inom äktenskapet, säger Maria-Pia Boëthius.

Katrine Kielos ifrågasätter separationen mellan våld och sex i sin nya bok ”Våldtäkt och romantik”.
– Det spelar roll om vapnet är en kuk eller en knytnäve, säger hon. Kränkningen är annorlunda och återhämtningen svårare. Även de som inte blivit fysiskt skadade påverkas. Man kan se det på hur de rör sig efter övergreppet. Sexualiteten påverkas. Många får svårt att sätta gränser. Det är inte roligt att säga det, men det är sant: den som en gång blivit våldtagen löper större risk att det blir en andra gång.

– Men det finns en poäng att ta bort talet om sex, säger Katarina Wennstam. Ofta hör man ”han kunde inte hjälpa det för han var så kåt”. Det är skitsnack. Att fem killar samtidigt skulle drabbas av kåtslag inför anblicken av en jättefull tjej på ett betonggolv! När jag föreläser blir de flesta förvånade när jag berättar hur många våldtäktsmän som aldrig får utlösning.

Våldtäkt handlar om våld och sex, det är alla tre överens om. Men framför allt om makt. Annars skulle inte våldtäkter på män användas som bestraffning, till exempel i fängelser, eller massvåldtäkter vara ett av de effektivaste vapnen i krig.

Vi försöker oss på en lista:
Hur undvika att bli våldtagen i krig?
Inte vara på fel sida i kriget. (Vilken sida är ”rätt” i ett krig?) Inte tillhöra en man, eller en familj, eller en folkgrupp, eller en nation som ska straffas. Absolut inte vara ung eller vacker. Men det kan räcka med att ha bröst och vagina, eller något annat hål som kan användas för penetration.

– Om våldtäkt vore en politisk fråga skulle Carl Bildt driva den i FN och EU, säger Katrine Kielos. Han skulle tala om Kongo-konflikten som ett krig mot kvinnor med våldtäkt som vapen.
– Om våldtäkt vore en viktig fråga skulle man proklamera en ”nollvision”, säger Maria Pia Boëthius. Det är möjligt att tala om en nollvision för trafikdöd, eller självmord. Varför inte bestämma sig för att våldtäkter ska försvinna? Inrätta en nationell våldtäkts-insats-styrka som rycker ut när larmet går.

– Tala med pojkarna, fyller Katarina Wennstam i. Tala med de unga männen som de gärningsmän de skulle kunna bli. Hur ska just du undvika att bli våldtäktsman? Vilken bild har du av flickor och pojkar? Av sexualitet och våld?
Hon berättar om en skola hon besökt där man hade en temadag om ”kärlek”. Pojkarna fick tala om sexualitet med sexrådgivaren Olle Waller medan flickorna fick träna självförsvar.

Katrine Kielos har reagerat på undersökningar som visar att flickor i 12-årsåldern slutar lita på sin kropp och blir svagare än de skulle behöva vara. Kastar boll med ”tjejkast” istället för med hela armens styrka.
– Den kvinna som litar på sin kropp och känner sina gränser kan säga ifrån på ett tydligt sätt, utan att behöva gå på karatekurs. Och våldtäkt är inte det värsta som kan hända, säger hon. Det är inte värre än döden. Även efter ett övergrepp finns personen kvar. Man måste inte bli ett traumatiserat vrak.

– Behandla gärningsmännen, lägger Maria-Pia Boëthius till. Allt för länge har vi låtit många gärningsmän komma undan helt och hållet, och de flesta andra släpps ut efter sin fängelsevistelse, oförändrade.
Skillnaderna är stora mellan dagens svenska våldtäktsdebatt och 70-talets. På gott och ont.

– Jag hittade den svenska sexualbrottsutredningen när jag kom hem från USA, berättar Maria-Pia Boëthius. Utredningen hade suttit i flera år och direktiven var sexualliberala. Det fanns praktiskt taget ingen statistik. Jag undrar var Leif (GW) Persson fick sina siffror ifrån men jag tog tacksamt emot dem.
– På 70-talet fanns en stark och aktiv kvinnorörelse, säger Maria-Pia. När vi fick tag i utredningen började saker hända. Vi demonstrerade, agiterade och skrev.
Maria-Pia räknar sig som en medlem av den rörelsen, snarare än som mediedebattör.

– Det var inte medierna som hade problemformuleringsrätten, utan kvinnorörelsen.
Maria-Pia debatterade bland annat mot sexualbrottsutredningens sekreterare. Han skrev i Expressen:
”Till den lindrigaste formen av sexuellt tvång härför utredningen bland annat fall då den som blivit föremål för övergrepp mer eller mindre medvetet uppmuntrat till sexuella närmanden …Som exempel på fall där bötesstraff kan användas anger utredningen att övergreppet föregåtts av petting.”

– Jag minns den dag riksdagen skulle behandla sexualbrottsutredningen. Det kom lite plötsligt och jag var på ett annat jobb. När jag fick larmet ringde jag efter taxi men alla bilar var upptagna. Då sa jag ”Jag heter Maria-Pia Boëthius och jobbar på Expressen och jag måste ta mig till riksdagen för att höra dem fälla sexualbrottsutredningen” och tjejen i taxiväxeln sa att hon förstod. Hon grejade fram en bil. Det glömmer jag aldrig.

Idag talar många i Sverige om våldtäkt, men innehållet i samtalen har bara delvis förändrats.
– Härom veckan hade vi bjudit hem några vänner på middag, säger Katarina Wennstam. Plötsligt säger en av kvinnorna ”dom där tjejerna som vi såg vid busshållplatsen såg ju rätt eländiga ut. Du kan väl inte tycka att dom inte får skylla sig själva om nåt skulle hända?” Och så blev det en våldtäktsmiddag igen …

- Jag är trött på att prata våldtäkt på alla kalas, säger Katrine Kielos. Jag har övergått till att säga att jag skrivit en bok ”om kvinnors sexualitet”.
Alla tre får ofta frågor om de själva blivit våldtagna. (Svaret är nej.)I Katrine Kielos bok finns en våldtäktsberättelse i jag-form, och många har trott att hon skriver om sig själv, fast det uttryckligen står att berättelsen är påhittad.

– Om vi själva varit utsatta skulle det göra vårt engagemang mer begripligt, tror Katrine Kielos. Att vi bearbetar ett personligt trauma och är ute efter hämnd. Jag har till och med fått frågan ”vill du bli våldtagen då?”
Katarina Wennstam vet att hennes distans uppskattas, något som kan reta henne.
- ”Det är bra att du inte är så känslosam”, säger folk till mig. De tycker att kvinnor som talar om egna upplevelser blir obehagligt personliga. De vill ha filtrerade berättelser.

– Vi har förvandlats till expertmöbler i medierummet, säger Maria-Pia Boëthius.
– I det rummet får man inte vara för engagerad, påpekar Katarina Wennstam som sa upp sig som reporter på Sveriges Television, delvis för att hon hamnade i karantän när det gällde bevakningen av sexualbrott, hennes verkliga expertområde. ”Alla vet ju var du står”, sa cheferna.  

Nu övergår samtalet till att handla om mediebilder.
– Jag har hoppat av, säger Maria-Pia Boëthius. Medierna låtsas vara engagerade, men i verkligheten händer ingenting. Oavbruten rapportering med våldspornografiska inslag gör inget bättre, snarare tvärtom.
De minns löpsedlar om ”fistfucking” och ”hon var helt nedspermad”. Ofta finns sexuella anspelningar även kring ”vanliga” kvinnomord, åtminstone om kvinnan är ung och vacker.

– Jag tror att våldtäktsjournalistiken är till för att göra kvinnor rädda, säger Katrine Kielos. Alla ”så skyddar du dig mot våldtäktsmannen”, håller kvinnor mer i schack än de våldtäkter som faktiskt begås.
– Det händer att tidningar ringer mig, säger Katarina Wennstam, och ber om mina bästa tips för att skydda sig mot våldtäkt. Då säger jag ”Se till att gifta dig med rätt man”, för fortfarande begås de flesta våldtäkter i fasta relationer. Det rådet brukar inte komma i tidningen.

I sina båda reportageböcker har Katarina Wennstam varit kritisk både mot rättsväsendet och mot medierna. I rapporteringen om böckerna kommer inte kritiken mot medierna med.
Att det – faktiskt – är farligare att vara en ung man på stan på natten speglas inte heller i medierna.

- Såg ni någonsin ”så-skyddar-du-dig”-listor i samband med mordet på Riccardo Campogiani? frågar Katarina Wennstam. Det hade funnits anledning att varna unga män med råd som: ”Var inte full. Slå ingen annan i skallen med en flaska. Mopsa dig inte mot större gäng. Lämna platsen innan bråket urartar.” Och när AIK:s pojklag ägnade sig åt regelrätta sexuella övergrepp på nykomlingar kallade tidningarna det för ”pojkstreck”. Det är som att vi inte klarar att se pojkar och män som offer.

– Jag har både en son och en dotter, säger hon. Jag oroar mig mycket mer för hur det ska gå för min son. Killar tar så oerhört stora risker.
– Flickor får från småbarnsåldern lära sig att vara rädda för fula gubbar, elaka pojkar - och sex, säger Katrine Kielos. Vårt könsorgan uppfattas som ett hål, något som är tomt och kan attackeras.

– Jag minns, säger Katarina, när min son hade upptäckt sin penis och lekte med den hela tiden. Andra vuxna tyckte de att det var gulligt. En liten flicka som leker med sin klitoris är inte gullig alls.
– Pojkar och män lär sig att de har all makt i sig själva, säger Katrine Kielos. Flickor och kvinnor har ingen makt i sig själva.
– Det finns unga män, säger Katarina Wennstam, som accepterar ett åtal och kanske till och med en våldtäktsdom, hellre än att erkänna att de inte fick upp kuken i gruppvåldtäktssituationen.

Mycket har trots allt blivit bättre. Anmälningsbenägenheten för sexualbrott ökar hela tiden. Våldtäktsmottagningar och kvinnojourer erbjuder hjälp till dem som utsatts. Debatten har fått fler infallsvinklar. Det är möjligt att säga att vissa kvinnor tänder på dominans, utan att de för den sakens skull vill bli våldtagna. Men fortfarande ligger en underförstådd ”sanning” kvar: att våldtäkt alltid kommer att finns.

- Nej! säger de tre debattörerna samfällt. Om vi vill kan vi stoppa våldet. Men då måste våldtäkt bli en politisk fråga, på riktigt.KARIN ALFREDSSON
journalist och författare som skriver dokumentärthrillers om våld mot kvinnor i världen, senast ”Kvinnorna på 10:e våningen” (Damm förlag)

MARIA-PIA BOËTHIUS, 61 år
författare till bland annat
”Skylla sig själv- en bok om våldtäkt” (1976)
”Patriarkatets våldsamma sammanbrott & Varför våldtäkt finns” (1990)
”Mediernas svarta bok” (2001)

KATARINA WENNSTAM, 35 år
författare till bland annat
”Flickan och skulden” (2002)
”En riktig våldtäktsman” (2004)
”Dödergök” (2008)

KATRINE KIELOS, 25 år
författare till
”Våldtäkt och romantik. En berättelse om kvinnlig sexualitet.” (2008)

Vad kan man göra?
Proklamera en ”noll-vision” prata om och med gärningsmännen, inte om och med de presumtiva offreninrätta en nationell våldtäkts-insats-styrkabehandla gärningsmännenstärka flickors och kvinnors fysiska självuppfattning och- uppskattningse våldtäkt som en politisk fråga, nationellt och internationellt
”De säger att du har något värdefullt som du måste skydda. Tappar du bort det, slarvar, krossar, slampar, förstör eller exponerar: då är du oåterkalleligen mindre värd. Tänk om hela den här föreställningen och allt de sagt åt dig, tänk om det inte stämmer. Tänk om det inte finns något att stjäla. Tänk om din sexualitet inte är en dyrbar skatt att skänka till den mest värdige friaren.”

Katrine Kielos i ”Våldtäkt och romantik”
”Få män skulle väl gilla att höra rakt ut att de är ointelligenta varelser vars hjärna kan sättas ur spel så fort blodet rusar till penis eller som kan begå de mest ologiska och fruktansvärda handlingar bara för att de är upphetsade. Men det är den bild av mannen som indirekt förmedlas av det svenska rättsväsendet, av media och folk i allmänhet.”

Katarina Wennstam i ”En riktig våldtäktsman”
”Jag ringde och talade med de sju ledamöterna i utredningen och de pratade på. Glada över att någon brydde sig om deras utredning. Jag minns när jag lagt på luren efter att ha talat med den sista. Jag satt i mitt bås på Expressen och klockan var mycket – de flesta kollegerna hade gått hem. Jag kände mig overklig till mods, drömlik. För vad alla hade talat om var männens rättigheter och olyckliga situation. Hur skulle man undvika detta att män falskeligen angavs för våldtäkt? Hur skulle man täppa till luckorna i lagen så att ingen man blev oskyldigt dömd? Man skulle försöka sänka straffen för våldtäkt till böter.”

Maria- Pia Boëthius om sexualbrottsutredningen 1975 i boken ”Patriarkatets våldsamma sammanbrott”
Faktaruta:
Antalet polisanmälda våldtäkter har fördubblats på tio år och störst har ökningen varit de senaste åren. Den främsta förklaringen är att lagstiftningen ändrats och att fler brott bedöms som våldtäkt, men på BRÅ (Brottsförebyggande Rådet) tror man också att antalet övergrepp ökat.

Den typ av anmälningar som ökat mest är där våldtäkten begåtts i samband med alkohol och nöjesliv, eller där personerna träffats via internet. Överfallsvåldtäkterna har däremot minskat. Fortfarande anmäls merparten av våldtäkterna inte alls.   



Kommentarer(0)

Kommentera...